Måndag

Ingen särskild dag. Eller? Osteopati som jag inte är imponerad av. Promenad mot slussen och sen på väg hem, men får hjälp att vända om, intuitionen säger stanna kvar i stan, det är det jag vill, så promenerar ner mot gamla stan och skeppsbron.

Det är vackert väder så det är toppen att promenera, tänker på pappa, att jag ska ringa honom, gör det när jag är vid slottet ungefär, han är på kontoret de ska snart äta lunch, jag är välkommen upp, jag säger ja tack och styr stegen dit. Går förbi kungsan, hör en kvinna med tydlig amerikansk brytning föreslå till sina föräldrar (tror jag) att de ska gå genom kungsträdgården.

Jag kommer upp på kontoret, hälsar på personalen och Nasa. Nasa är glad att se mig. Det är trevligt. Maten är god, jag äter även fast det inte är vegetariskt. Jag äter generöst, det känns bra med mat. Nasa bjuder på hemodlad gurka från hennes kolonilott, den var riktigt god. Helt otrolig faktiskt. Det är så här gurka ska smaka tänker jag.

Pappa och jag sätter oss sen i loungen, i soffan och fåtöljerna, vi pratar lite, jag känner mig lite trött och nedstämd, ångesten är tydlig. Vi pratar om ditt och datt, trump såklart och jag visar honom ”tiny trump” på nätet.

Pappa föreslår så småningom promenad (kors i taket) och för ovanlighetens skull känner jag motstånd till det, men vi tar oss ut, går bort mot nybroplan. Jag tänker att jag är tråkigt sällskap, säger inte mycket för mår inte så bra, men det är en fin dag och jag får gå sakta för pappas skull.

Vi kommer till berzeli park, pappa nämner att mamma kontaktat stadsförvaltningen en gång i tiden och bett dem spara grönskan här. Pappa vill sitta ner, han sätter sig på en bänk och jag i gräset. Pappa ringer handelsbanken, jag gör ingenting typ, tittar på människor, tänker lite (det är ju mer eller mindre oundvikligt).

Efter en stund reser vi oss och går vidare, vi går till volkswagens showroom på Hamngatan och möts av en väldigt pigg säljare med en speciell röst. Han visar de tjusiga bilarna, en Golf hybrid bland annat. Pappa är positiv till Golfen.

Vi går tillbaka sen, i sakta mak, mot kontoret. Fast jag går vidare mot tandläkaren. Riddargatan upp, vänser vid artellerigatan, sen ligger den där, fint läge i fint hus, som en butik man kliver in i.

Tandhygienisten är snäll och tar väl hand om mig. Tar bort tandsten. Hon är gravid och ska föda i december, sen mammaledig. Hon gillar fluor, det är bra mot karies säger hon. Jag frågar om hon använer eltandborste, det gör hon inte. Det känns bra. Då får jag lite bättre samvete.

Jag får svårt att åka hem efter tandläkaren, jag vill inte hem, tänker på datorn som är beställd som borde finnas på kontoret, men jag frågade aldrig om den. ”Ska jag göra det?” tänker jag. Nej, det känns för obehagligt, osäkert, jag avvaktar. Jag sitter en ganska lång stund på en bänk i solen på norrmalmstorg och tänker på detta. Jag börjar gå mot kungsträdgården, vänder tillbaka och går mot tunnelbanan, köper en banan och en wrap och går upp till kontoret igen.

Sätter mig i köket, det är tomt och lugnt, det känns skönt. Jag öppnar wrapen och känner obehag av att det är så mycket bröd, skalar bort lite, det känns inte nyttigt helt enkelt. Äter ändå för att jag är hungrig, igen. En tjej kommer in i köket och frågar om jag inte äter lite sent? Hon tror att det är sen lunch. Klockan är bara fem.

Varför skriver jag allt det här? Vad är poängen liksom?

Jag ska väl i alla fall avsluta med att säga att jag följde med pappa till sturehof sen, han åt lite och jag tog en te. Hade jag inte köpt wrapen hade jag kunnat äta fint. Sen gick vi på bokhandeln Hedengrens; älskar älskar bokhandlar, de hade 40 procent rea, jag tipsade pappa om thiel-bok som han köpte och jag köpte en pocketbok.

Sen åkte jag hem! Ner i tunnelbanan, tillsammans med pappa faktiskt, och sen bussen från Slussen som gick på en gång. Motorvägen ända hem. Vips så var jag framme. In på Ica och köpte melon som jag nyss åt. Gott. Det var så länge sen jag åt melon.

Lördag i stan

Promenerar i stan. Det är lördag och folkvimmel. Människor är i rörelse, på väg, uppsluppna och glada, de ska till bio och restauranger. De är runt omkring mig. Jag går som en ö, betraktande utanför, bredvid. Jag känner mig som en främling i den här världen. Vem har jag blivit? Hur blev det såhär? Vill höra till. Det är väl en ensamhetskänsla jag känner. 

Jag gick Götgatan från slussen, upp för backen, ner för backen. Förbi Medborgarplatsen där afghanerna sittdemonstrerar. Det var en hel del folk där. Jag kände mig lite hungrig, spanade in den grekiska kolgrills-vagnen, men tyckte att det kändes för onyttigt, så det blev att jag åt en trist sushi istället bredvid biografen. Misosoppan var god i alla fall.

Jag skulle gå på bio, se "The Square" hade jag tänkt, men när jag ser att filmen är 2 och 22 lång och att det bara är en plats kvar struntar jag i det. Funderar på om jag kan åka till en annan biograf, tror att den går i Sickla, beställer en uber dit, ångrar mig när det är för sent, vill hellre gå på stan, känna mer av vimlet och människorna, gå på bort till Bondegatan och Katarina bangata, kanske gå in på någon bar, kanske som av ett mirakel träffa någon spontant och utbyta några ord med. Sådant man med någorlunda lätthet gör när man är turist i en stad. 
   När man gör det i sin egen stad är man mer av en kuf känns det som. Det gäller att göra det på ett "skönt" sätt; avslappnat och självsäkert, då går det an. Men det kommer jag som sagt på när ubern redan är på väg. Jag hoppar in i den och åker till Sickla där det visar sig att filmen inte visas där ikväll. Så där står jag. O-mätt efter en tråkig sushi, och utan att ha sett filmen. Är nära på att ta en buss eller taxi tillbaka till stan, men åker hem ändå. 

natti

Avgörande livs-perioder

Torsdag eftermiddag.

Flugorna och jag. Sitter inomhus nu. Efter diverse aktiviteter idag. Inte mycket. Dagens höjdpunkt var att åka till en ny badplats. Låg på bryggan i solen ett tag och sen hopp i vattnet, aldrig helt utan ett visst lidande. Men snabbt vänjer man sig.

Jag känner ett återkommande dåligt samvete över att jag inte skriver mer, på ett seriöst sätt. "Satsar på skrivandet" som det heter. Kan bara inte. Jag känner mig inte ha den ron, den disciplinen, viljan, lusten...eller idé om vad jag skulle skriva om i så fall.

Jag har ju såklart mitt förflutna att gräva ur, som en liten skattkista.
Skriva boken online? Som en blogg? Det förflutna som sagt med olika upplevelser, anekdoter, misstag.
"Framförallt misstag", hör jag mig tänka. Är det "framför allt" misstag mitt förflutna består av? Det tror jag väl inte.

Men det är dom som liksom sticker ut, som jag kommer att tänka på ibland.
Paus! Måste pausa nu för att öppet förbanna dom jävla flugorna som ibland stör mig nåt så infernaliskt. När de sätter sig i ansiktet och liksom dunder-surrar. Suck.

I alla fall

Jag tänker ibland på vissa perioder i mitt liv. De är som segment, de var avgörande på så sätt att dom kom att påverka min sinnesstämning kraftfullt och lång tid efter att de inträffat. Nästan uteslutande har dessa segment i mitt liv haft att göra med relationer. Jag har träffat någon tjej (oftast), det har blossat upp känslor av glädje, eufori, lust...och så har något hänt som gjort att lågan slocknat.

Men ska jag skriva om det? Vad finns det att säga? Det vore ju såklart häftigt om jag var en sån som kunde formulera något superklokt i romanform om det som skett. Som knyter ihop allt med en del insikter också. Men jag vill ju helst inte tänka på det så mycket, utan gå vidare i livet.

Jag vet inte hur länge jag pallar att sitta i den här flugsvärmen. Inte länge till! kan jag säga. Detta är vad jag funderar över denna torsdag, och mer därtill.

slut för nu! kram!

I ett torp

I ett torp på landet

Kohage utanför fönstret

Flugor, färre idag tack o lov

Lugnet framför allt…

Det läkande lugnet

En väggklocka tickar, utan att det stressar

Tänder värmeljus i de mest oglamourösa hållare (de är inte från ”Indiska”)

Lyssnar på radio i gamla analoga radioapparater (och det går jättebra)

Blir påmind om hur lurad jag är, hur vilse jag ofta går

I konsumtionen

Köpa nytt, byta ut...vi behöver så lite

Hur många gånger har vi hört det? Men att känna det på riktigt...

Märker hur väl jag behöver det här

Lugn och ro

Vila, meditera, andas, vara, göra

Ta en promenad till en sjö och bada utan kläder

Åka och handla och laga en måltid

The simple stuff

Följa med i spontaniteten och de möjligheter som dyker upp

För det gör dom

Igår kväll svensk kultur i form av dansbana, i morse yoga

Säga ja till det som känns kul, nytt, spännande eller oprövat

Går till kafét i närheten och fikar
Småpratar med Sara som driver det, men som ändå tar sig tid att slå sig ned några minuter.

Flugor i paradiset

Tisdag kväll

Flugor, flugor, flugor. Säkert trettio flugor i köket här på torpet i Sörmland. Jag har tagit livet av några, men det märks inte. Jag vet inte om det är rätt väg att gå. Men det är fascinerande hur mycket det stör. Som tur är verkar dom sova på nätterna dom med.

Jag känner hur de kryper på benen, håret ibland i ansiktet. Det är det enda störningsmomentet här ute på landet. Under min retreat-vistelse i en söt liten stuga. Det är så synd att det tar sån uppmärksamhet och att det stör så. Annars är det ju ett litet paradis, med gröna ängar, kor på bete på andra sidan grusvägen och badsjö på gångavstånd.

Också på gångavstånd: ett mysigt kafé där Sara som har kaféet bakar allt själv hemma i sin stuga och säljer nästkommande dag.

Jag hade tänkt att sitta här och låta inspirationen och skrivlusten rinna till, men irritationen över flugorna tar över och gör att jag för det mesta vill fly huset. Ikväll är det dans för den som vill på vad jag tror är en klassisk dansbana.

Nu retar flugorna mig till bristningsgränsen och jag kommer att gå efter smällan. Förlåt flugor, men det här håller inte.

Over and out. Puzz och kram.

Rosa napp

På promenad i parken

En rosa napp på marken

Dammig och smutsig

Tänker direkt på barnet

Hur gick det till?

Spelar det någon roll?

En napp är inte oersättlig

Inte idag

Idag finns tusen nappar

En ny napp är bara en kort bilresa bort

Ändå skakad

Vad hade varit mer skakande?

En nalle, på rygg i gruset

Ensam. Så mycket mer ensam än en napp

Nappen var rosa. Det bidrar. En rosa napp är mer övergiven än en blå.

För att inte tala om en svart napp.

En svart napp ligger stark på marken. Självständig.

Behöver inga bebisläppar.

Klarar sig med grus, vind och analkande höst.

Men finns det ett ledsamt barn och en förälder någonstans?

Undrar dom, var är nappen?

En napp trillar så lätt ut.

Är det något dom gör så är det att tappas.

Måndag igen!

Jag känner mig jagad. En inre stress, inte i balans. Som att livet hetsar mig att göra någonting som jag inte riktigt får kläm på vad det är.

Livet skriker: Lev!

Jag svarar: Ja, ja, lugn! Jag försöker.

Skriva. Jag ska satsa på att skriva. Kan jag inte få göra det i lugn och ro då? Och vad beror den här gnagande ångesten på? 

Ingenting är ju fel egentligen, just nu, i mitt liv. Det finns en ständig rädsla för att pappa ska lämna, och relationen till honom och hans sambo har ju inte varit en källa till harmoni precis. Inte på länge. Fortfarande undviker jag att svara, ibland, när han ringer. Men, så illa är det ju inte att det ska vara orsaken till att jag känner som jag gör.

Jag tillbringade helgen med mamma och syster i huset. De vet inte vad som pågår inom mig. Kampen som utspelar sig. Ångesten som vrider inom mig. Ångestriden som det heter. Riden av ångesten, som hoppat upp på ens rygg och behandlar en som en häst.

Nu är det eftermiddag i slutet av sommaren och jag ”borde” gå och bada. Det skulle gå lättare om jag inte kände den här stressen, känslan av att vara jagad, inombords.

Känna mig Glad och lättad. Det vore något nu. Känna att allt är okej, att allt kommer bli bra. 

Skutta upp ur sängen

Måndag. Ny dag. Ny vecka. Jag sätter mig ned och bloggar, tänker jag.

Livet. Det ska vara att vakna varje morgon (eller i varje fall de flesta) med känslan av 'yes!' ännu en dag. Skutta ur sängen. Som Julia Child i filmen "Julie and Julia". 

Julia Child var kvinnan som i sextiotalets Usa blev känd tv-kock. Innan hon hittade sin passion och sitt kall för matlagning var hon mest fru till sin man som var diplomat. Hon blev så småningom uttråkad och ville göra något eget. De var posterade i Paris och idén om att gå en matlagningskurs (kock-kurs) kom upp och på den vägen blev det sen. 

En scen i filmen är just när hon skuttar ur sängen om morgnarna för att hon ser så fram emot att gå iväg till kock-kursen. Jag lade särskilt märke till den. Det är så det ska vara ju.

Det är inte riktigt så just nu, så det behöver jag jobba på. Hitta något långsiktigt som ger glädje.

Freud

Såg Alexander Bard i en tv-soffa häromdagen. Han nämnde att han i sin kommande bok utgår en hel del från det Freud pratade och undervisade om. I synnerhet det undermedvetna. Det är ett fenomen som påverkar oss på det mest underfundiga sätt. "Det är är mörkt och snuskigt", beskrev Bard det undermedvetna som, ungefär.

Jag köper helt konceptet med det undermedvetna och dess luriga inverkan på oss. För hur ska jag annars förstå det som ibland "sköljer över mig", fast inifrån, i form av starka känslor som jag inte riktigt vet vad dom beror på. Det känns i kroppen. Man brukar ju prata om att kroppen minns, att kroppen aldrig glömmer. Kroppen och det undermedvetna är väl goda vänner. Det kanske är en vedertagen sanning, vad vet jag, att de står i kontakt med varandra.

Jag bär på något som jag inte riktigt vet vad det är. Oftast ligger det i någon slags dvala och slumrar, men ibland vaknar det till liv. Man kanske skulle kunna beskriva det som en slags tickande bomb, men den metaforen skrämmer mig. Gillar inte den tanken. Jag minns när boken "Förr eller senare exploderar jag" (översatt titel) kom ut och jag såg den i bokhandeln. Jag hajade till, minns jag, när jag såg den. Det var som att det fanns något i den meningen som talade till mig. I boken var metaforen mer tydlig då huvudpersonen var sjuk i en svår sjukdom och när "bomben" briserade skulle väl det betyda slutet för denne då.

När det bubblade upp i mig i dag tänkte jag på det undermedvetna. Det blev starkare när jag hade varit och tränat. I och med att kroppen och det undermedvetna är kompisar så rör det väl om i grytan att träna. Det är säkert bra. Jag kan riktigt höra hur bra alla tycker att det är. Men det blir också jobbigt.

Det gäller då för mig att ta det lugnt, så gott jag kan, när det börjar storma inombords. Inte fly iväg till något som dämpar känslorna. Lättare sagt än gjort.

Promenader hjälper ofta, att distrahera med teve kan lindra för stunden. Att andas och vara med känslan, vara mindful, gör sitt ibland. Nu skriver jag, det är också ett sätt, men mer ett sätt att sortera tankar. Och få överblick på dagen.

En dag går fort. När man reser och dagarna är intensiva och fulla av innehåll känns de inte längre då? Jag tror det. Tack och lov var jag och tränade idag. Annars hade jag inte känt mig lika nöjd.

Natt.

"To find your voice - use it"

Eller på svenska då: "för att hitta din röst - använd den."

Jag hörde citatet idag och jag gillar det. Det tilltalar mig särskilt nu i dessa tider då jag alltmer upplever att jag vill uttrycka mig och skapa saker. Är inte det något av det mest tillfredsställande i livet? Att manifestera saker. Ha en idé om något och sedan se den bli verklighet. Magi nästan.

Varje dag räknas och jag tror varje dag erbjuder något att tänka till om. I bästa fall berätta om.
Det behöver inte vara något stort eller "märkvärdigt". Det kan vara något man läst i en tidning eller hört på radio eller i en podd. Eller en konversation man råkade höra på bussen.

Idag, Onsdag, till exempel, fick jag tanken att åka in till stan och äta lunch med min bror vilket jag sen också gjorde och det föll väl ut. På vägen hem gick jag av tåget några stationer tidigare och gick en bit på en plats jag vanligtvis inte brukar gå. Det var grått och lite slaskigt, men luften var skön.

Nu på kvällen fick jag hjälpa en tjej att bära upp sin barnvagn för några trappor. Det gav nog mig mer tillfredsställelse än henne.

Om vi lyssnar till våra tankar, vad som poppar och upp och vad som återkommer, innehåller dom ofta idéer. Idéer som kan bli verklighet om vi väljer att följa i dess riktning. Det är så lätt att trycka undan dem eller bortförklara dem. Men varför inte prova. Perfektionism är en av våra största fiender tror jag. I alla fall för mig.

Jag vill leva mer efter mottot 'bättre gjort än perfekt'. Därav mina försöka med youtube och bloggtexter. Det är kul att laborera. Det är viktigt att prova. För genom att använda vår röst hittar vi den.

Natti.

  Det var grått och det var onsdag. Men de dagarna måste få finnas också.

Motstånd

Hallå!

Det var länge sen jag skrev här. Jag undersöker olika uttryckssätt.

Det är ljust ute. Att sitta här och skriva är ett sätt att undvika att gå ut.

Att gå promenader är okej om dom fungerar som en paus från någonting annat. Men när dom spelar huvudrollen under en dag eller i ens liv förvandlas dom till ett tråkigt måste. Något som ska bockas av, och då blir det inte lika lustfyllt.

Har fått låna en bok som heter "The war of Art". Den handlar mycket om motstånd. Motstånd till att ta sig för det vi innerst inne vill och skulle må väl av att göra för att växa, men som samtidigt kan vara lite jobbigt att ta tag i. Ett kreativt projekt till exempel, som vi tänkt på länge men skjutit upp.

Motståndet yttrar sig i att vi hittar på ursäkter eller distraherar oss med annat.
Jag känner igen det alltför väl i mig själv.

Som när jag ska ge mig i kast med något kreativt som att spela in youtube-klipp eller skriva. Jag fastnar i tekniken; att jag behöver en ny dator eller något i den stilen och så ägnar jag väldigt mycket tid åt det. Snöar in på det liksom.

Jag har efter mycket om men en ny dator. Men är jag lyckligare för det? Går det lättare? Ja, lite, för den är snabbare och väldigt tyst vilket är skönt. Men den är liten och jag märker hur jag blir spänd när jag sitter och jobbar med den.

Jag får skuldkänslor för att jag överhuvudtaget ser ett detta som ett problem, med tanke på hur världen ser ut och människor på vår jord har det. Samtidigt är det skönt att grotta ner sig i något icke-problem för att slippa världens kaos för en stund.

Vad finns det för motstånd i ditt liv? Förhalar du någon dröm du bär på?