Freud

Såg Alexander Bard i en tv-soffa häromdagen. Han nämnde att han i sin kommande bok utgår en hel del från det Freud pratade och undervisade om. I synnerhet det undermedvetna. Det är ett fenomen som påverkar oss på det mest underfundiga sätt. "Det är är mörkt och snuskigt", beskrev Bard det undermedvetna som, ungefär.

Jag köper helt konceptet med det undermedvetna och dess luriga inverkan på oss. För hur ska jag annars förstå det som ibland "sköljer över mig", fast inifrån, i form av starka känslor som jag inte riktigt vet vad dom beror på. Det känns i kroppen. Man brukar ju prata om att kroppen minns, att kroppen aldrig glömmer. Kroppen och det undermedvetna är väl goda vänner. Det kanske är en vedertagen sanning, vad vet jag, att de står i kontakt med varandra.

Jag bär på något som jag inte riktigt vet vad det är. Oftast ligger det i någon slags dvala och slumrar, men ibland vaknar det till liv. Man kanske skulle kunna beskriva det som en slags tickande bomb, men den metaforen skrämmer mig. Gillar inte den tanken. Jag minns när boken "Förr eller senare exploderar jag" (översatt titel) kom ut och jag såg den i bokhandeln. Jag hajade till, minns jag, när jag såg den. Det var som att det fanns något i den meningen som talade till mig. I boken var metaforen mer tydlig då huvudpersonen var sjuk i en svår sjukdom och när "bomben" briserade skulle väl det betyda slutet för denne då.

När det bubblade upp i mig i dag tänkte jag på det undermedvetna. Det blev starkare när jag hade varit och tränat. I och med att kroppen och det undermedvetna är kompisar så rör det väl om i grytan att träna. Det är säkert bra. Jag kan riktigt höra hur bra alla tycker att det är. Men det blir också jobbigt.

Det gäller då för mig att ta det lugnt, så gott jag kan, när det börjar storma inombords. Inte fly iväg till något som dämpar känslorna. Lättare sagt än gjort.

Promenader hjälper ofta, att distrahera med teve kan lindra för stunden. Att andas och vara med känslan, vara mindful, gör sitt ibland. Nu skriver jag, det är också ett sätt, men mer ett sätt att sortera tankar. Och få överblick på dagen.

En dag går fort. När man reser och dagarna är intensiva och fulla av innehåll känns de inte längre då? Jag tror det. Tack och lov var jag och tränade idag. Annars hade jag inte känt mig lika nöjd.

Natt.

"To find your voice - use it"

Eller på svenska då: "för att hitta din röst - använd den."

Jag hörde citatet idag och jag gillar det. Det tilltalar mig särskilt nu i dessa tider då jag alltmer upplever att jag vill uttrycka mig och skapa saker. Är inte det något av det mest tillfredsställande i livet? Att manifestera saker. Ha en idé om något och sedan se den bli verklighet. Magi nästan.

Varje dag räknas och jag tror varje dag erbjuder något att tänka till om. I bästa fall berätta om.
Det behöver inte vara något stort eller "märkvärdigt". Det kan vara något man läst i en tidning eller hört på radio eller i en podd. Eller en konversation man råkade höra på bussen.

Idag, Onsdag, till exempel, fick jag tanken att åka in till stan och äta lunch med min bror vilket jag sen också gjorde och det föll väl ut. På vägen hem gick jag av tåget några stationer tidigare och gick en bit på en plats jag vanligtvis inte brukar gå. Det var grått och lite slaskigt, men luften var skön.

Nu på kvällen fick jag hjälpa en tjej att bära upp sin barnvagn för några trappor. Det gav nog mig mer tillfredsställelse än henne.

Om vi lyssnar till våra tankar, vad som poppar och upp och vad som återkommer, innehåller dom ofta idéer. Idéer som kan bli verklighet om vi väljer att följa i dess riktning. Det är så lätt att trycka undan dem eller bortförklara dem. Men varför inte prova. Perfektionism är en av våra största fiender tror jag. I alla fall för mig.

Jag vill leva mer efter mottot 'bättre gjort än perfekt'. Därav mina försöka med youtube och bloggtexter. Det är kul att laborera. Det är viktigt att prova. För genom att använda vår röst hittar vi den.

Natti.

  Det var grått och det var onsdag. Men de dagarna måste få finnas också.

Motstånd

Hallå!

Det var länge sen jag skrev här. Jag undersöker olika uttryckssätt.

Det är ljust ute. Att sitta här och skriva är ett sätt att undvika att gå ut.

Att gå promenader är okej om dom fungerar som en paus från någonting annat. Men när dom spelar huvudrollen under en dag eller i ens liv förvandlas dom till ett tråkigt måste. Något som ska bockas av, och då blir det inte lika lustfyllt.

Har fått låna en bok som heter "The war of Art". Den handlar mycket om motstånd. Motstånd till att ta sig för det vi innerst inne vill och skulle må väl av att göra för att växa, men som samtidigt kan vara lite jobbigt att ta tag i. Ett kreativt projekt till exempel, som vi tänkt på länge men skjutit upp.

Motståndet yttrar sig i att vi hittar på ursäkter eller distraherar oss med annat.
Jag känner igen det alltför väl i mig själv.

Som när jag ska ge mig i kast med något kreativt som att spela in youtube-klipp eller skriva. Jag fastnar i tekniken; att jag behöver en ny dator eller något i den stilen och så ägnar jag väldigt mycket tid åt det. Snöar in på det liksom.

Jag har efter mycket om men en ny dator. Men är jag lyckligare för det? Går det lättare? Ja, lite, för den är snabbare och väldigt tyst vilket är skönt. Men den är liten och jag märker hur jag blir spänd när jag sitter och jobbar med den.

Jag får skuldkänslor för att jag överhuvudtaget ser ett detta som ett problem, med tanke på hur världen ser ut och människor på vår jord har det. Samtidigt är det skönt att grotta ner sig i något icke-problem för att slippa världens kaos för en stund.

Vad finns det för motstånd i ditt liv? Förhalar du någon dröm du bär på?