Promenerar i stan. Det är lördag och folkvimmel. Människor är i rörelse, på väg, uppsluppna och glada, de ska till bio och restauranger. De är runt omkring mig. Jag går som en ö, betraktande utanför, bredvid. Jag känner mig som en främling i den här världen. Vem har jag blivit? Hur blev det såhär? Vill höra till. Det är väl en ensamhetskänsla jag känner.
Jag gick Götgatan från slussen, upp för backen, ner för backen. Förbi Medborgarplatsen där afghanerna sittdemonstrerar. Det var en hel del folk där. Jag kände mig lite hungrig, spanade in den grekiska kolgrills-vagnen, men tyckte att det kändes för onyttigt, så det blev att jag åt en trist sushi istället bredvid biografen. Misosoppan var god i alla fall.
Jag skulle gå på bio, se "The Square" hade jag tänkt, men när jag ser att filmen är 2 och 22 lång och att det bara är en plats kvar struntar jag i det. Funderar på om jag kan åka till en annan biograf, tror att den går i Sickla, beställer en uber dit, ångrar mig när det är för sent, vill hellre gå på stan, känna mer av vimlet och människorna, gå på bort till Bondegatan och Katarina bangata, kanske gå in på någon bar, kanske som av ett mirakel träffa någon spontant och utbyta några ord med. Sådant man med någorlunda lätthet gör när man är turist i en stad.
När man gör det i sin egen stad är man mer av en kuf känns det som. Det gäller att göra det på ett "skönt" sätt; avslappnat och självsäkert, då går det an. Men det kommer jag som sagt på när ubern redan är på väg. Jag hoppar in i den och åker till Sickla där det visar sig att filmen inte visas där ikväll. Så där står jag. O-mätt efter en tråkig sushi, och utan att ha sett filmen. Är nära på att ta en buss eller taxi tillbaka till stan, men åker hem ändå.
natti
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar