Måndag igen!

Jag känner mig jagad. En inre stress, inte i balans. Som att livet hetsar mig att göra någonting som jag inte riktigt får kläm på vad det är.

Livet skriker: Lev!

Jag svarar: Ja, ja, lugn! Jag försöker.

Skriva. Jag ska satsa på att skriva. Kan jag inte få göra det i lugn och ro då? Och vad beror den här gnagande ångesten på? 

Ingenting är ju fel egentligen, just nu, i mitt liv. Det finns en ständig rädsla för att pappa ska lämna, och relationen till honom och hans sambo har ju inte varit en källa till harmoni precis. Inte på länge. Fortfarande undviker jag att svara, ibland, när han ringer. Men, så illa är det ju inte att det ska vara orsaken till att jag känner som jag gör.

Jag tillbringade helgen med mamma och syster i huset. De vet inte vad som pågår inom mig. Kampen som utspelar sig. Ångesten som vrider inom mig. Ångestriden som det heter. Riden av ångesten, som hoppat upp på ens rygg och behandlar en som en häst.

Nu är det eftermiddag i slutet av sommaren och jag ”borde” gå och bada. Det skulle gå lättare om jag inte kände den här stressen, känslan av att vara jagad, inombords.

Känna mig Glad och lättad. Det vore något nu. Känna att allt är okej, att allt kommer bli bra.