Det har varit en fin dag. En riktig sommardag. Jag åkte och badade i bassäng utomhus. Det var härligt. Det fanns gräsmattor så man kunde ligga och softa och ta det lugnt, bli riktigt varm och sen gå och bada när man fick lust.
Jag hoppade först ner i bassängen som var avsedd för lek. Det var många människor där; barn och ungdomar med föräldrar. Det var lek och stoj. Jag hade med mig simglasögonen. När jag simmade under ytan blev det nästan helt tyst. En kontrast till ljudbilden ovanför ytan. Det var härligt och skönt att växla så. Under ytan ben som sprattlade.
Jag tog mig bort till andra änden bassängen och bytte till delen avsedd för bröstsim. Det var mer det jag var ute efter. Simmade några vändor och gick sen tillbaka. Duschade varmt och kände mig lite duktig och nöjd över att ha gjort något.
Jag njöt när jag gick där inne på badområdet. Jag tänkte att det var längesen jag njöt så. Kanske för att jag tog tillvara på dagen. För att jag vet att det är inte många dagar som denna på ett år.
Det var befriande att vara bland många människor. Det gav en känsla av att jag är liten, en i mängden bara, och att vad jag gör inte spelar så stor roll.
Mina problem kändes genast lite mindre när jag såg alla dessa människor fullt upptagna med att leva sina liv. Alla har sina strider i livet.
I Indien bor en miljard människor. En miljard olika individer som skiter fullständigt i vad jag gör. Om jag gör bort mig på nätet i en blogg eller ens i teve. Dom har inte en aning om att jag existerar. Därför är det egentligen fritt fram att testa och prova. Går det åt skogen är det bara att dra till Indien och starta om bland människor som inte känner en. Typ.
///
onsdag 20 juli 2016
fredag 15 juli 2016
Mer från Gunnar
Gunnar fortsätter att leverera godbitar. Här är ytterligare ett stycke jag tycker om:
"Ibland är det kanske bättre att jag går min väg. Att jag inom mig själv går iväg från det som tynger mig. Alltför ofta i mitt liv har jag stannat kvar. Som om jag trodde att saker skulle gå att reda ut. Allt går inte att reda ut. Ibland finns inget att göra. Ibland måste jag gå fram till ett träd. Det hjälper mig på något sätt."
Jag behövde höra det där. Just nu. Allt går inte att lösa eller reda ut. Jag är trött på att försöka med det. Knuten är jobbig. Den sitter där i solarplexus och är jobbig och jag tänker inte försöka göra något åt den. Let it be och hela den biten.
Det finns mycket jag skulle kunna tycka att jag borde göra. Som att gå ut i skogen och plocka blåbär. För det ska ju vara så läkande att vara i naturen och så harmoniskt att plocka bär. Men, nej, det känner jag inte för. Eller åka ut till pappa igen på landet. Och sitta där, eller gå runt där. På grusvägen. Som inte leder någon speciell vart, och kanske hitta ett eller annat smultron. Men ändå veta att det bara är distraktioner, bort från knuten och det jobbiga inombords.
Förstå mig rätt, distraktioner är inte alltid fel. Det jag gör nu är en sorts distraktion.Men det känns som någonting mer än bara distraktion. Det är det här med utflödet. Att det är flöde ur mig. Det känns bra, för det kan vara så att det är saker som behöver komma ut.
Samtidigt känns det som att jag skulle kunna sitta här och skriva länge och mycket utan att det skulle förändra så mycket. Jag vet inte. Det är värt det i alla fall.
///
"Ibland är det kanske bättre att jag går min väg. Att jag inom mig själv går iväg från det som tynger mig. Alltför ofta i mitt liv har jag stannat kvar. Som om jag trodde att saker skulle gå att reda ut. Allt går inte att reda ut. Ibland finns inget att göra. Ibland måste jag gå fram till ett träd. Det hjälper mig på något sätt."
Jag behövde höra det där. Just nu. Allt går inte att lösa eller reda ut. Jag är trött på att försöka med det. Knuten är jobbig. Den sitter där i solarplexus och är jobbig och jag tänker inte försöka göra något åt den. Let it be och hela den biten.
Det finns mycket jag skulle kunna tycka att jag borde göra. Som att gå ut i skogen och plocka blåbär. För det ska ju vara så läkande att vara i naturen och så harmoniskt att plocka bär. Men, nej, det känner jag inte för. Eller åka ut till pappa igen på landet. Och sitta där, eller gå runt där. På grusvägen. Som inte leder någon speciell vart, och kanske hitta ett eller annat smultron. Men ändå veta att det bara är distraktioner, bort från knuten och det jobbiga inombords.
Förstå mig rätt, distraktioner är inte alltid fel. Det jag gör nu är en sorts distraktion.Men det känns som någonting mer än bara distraktion. Det är det här med utflödet. Att det är flöde ur mig. Det känns bra, för det kan vara så att det är saker som behöver komma ut.
Samtidigt känns det som att jag skulle kunna sitta här och skriva länge och mycket utan att det skulle förändra så mycket. Jag vet inte. Det är värt det i alla fall.
///
Smultron!
Igår kväll åkte jag ut till pappa och hans sambo på landet. Hon (pappas sambo) hade ett smycke i form av en groda runt halsen. Senare såg vi en padda utanför dörren. Så fin var den, paddan. Paddor är stora och grodor är små. Jag har inte vetat det så länge: hur små grodorna är. Grodor symboliserar glädje och jag tycker det stämmer in på pappa och hans sambo: dom är ute efter att ha kul.
Dom har säker haft mycket kul på vägen, på deras resa tillsammans som nu varat i tio år. Men jag ställer mig väldigt skeptisk till det ständiga jagandet efter upplevelser. Alla middagar och fester och resor, det ena efter det andra. Det tar liksom aldrig slut. Vi är alla olika, men jag känner för min del är att jag inte skulle bli tillfredsställd av deras sätt att leva.
Jag behöver (som alla runt mig vet!) stanna upp ibland och vänta in mig själv. När jag möter någon vill jag att det ska ge någonting helst. Ytligt hit-chattande är inte riktigt min grej. Det har blivit svårare med tiden, ju känsligare jag blivit desto mer kräsen.
Jag är medveten om att jag har gått för långt åt andra hållet. Blivit en eremit och lever alldeles för isolerat. Av olika anledningar. Ibland för att jag inte orkar annat. Egentligen är jag en social filur.
Så inga överdrifter alltså. Åt något håll. Mister lagom då eller? Låter trist. I vilket fall så satt jag ner i soffan tillsammans med dem och grannparet som också var där och tittade på hur det firades att kronprinsessan fyllde år. Fest på Öland med artister på scenen och kungafamiljen bänkade i rad längst fram. Vad framtidens människor kommer att säga om detta kan man undra, men nu är nu.
I morse duschade jag i de fina duscharna dom har där. Såna där duschar där det känns som att man står i regnet. Munstycket sitter högt upp och sprider som regndroppar ner över en. Schamponerade håret.
På förmiddagen en promenad. Såg smultron längs med vägen och plockade några och åt. Wow alltså. Vilken njutning.
Dom har säker haft mycket kul på vägen, på deras resa tillsammans som nu varat i tio år. Men jag ställer mig väldigt skeptisk till det ständiga jagandet efter upplevelser. Alla middagar och fester och resor, det ena efter det andra. Det tar liksom aldrig slut. Vi är alla olika, men jag känner för min del är att jag inte skulle bli tillfredsställd av deras sätt att leva.
Jag behöver (som alla runt mig vet!) stanna upp ibland och vänta in mig själv. När jag möter någon vill jag att det ska ge någonting helst. Ytligt hit-chattande är inte riktigt min grej. Det har blivit svårare med tiden, ju känsligare jag blivit desto mer kräsen.
Jag är medveten om att jag har gått för långt åt andra hållet. Blivit en eremit och lever alldeles för isolerat. Av olika anledningar. Ibland för att jag inte orkar annat. Egentligen är jag en social filur.
Så inga överdrifter alltså. Åt något håll. Mister lagom då eller? Låter trist. I vilket fall så satt jag ner i soffan tillsammans med dem och grannparet som också var där och tittade på hur det firades att kronprinsessan fyllde år. Fest på Öland med artister på scenen och kungafamiljen bänkade i rad längst fram. Vad framtidens människor kommer att säga om detta kan man undra, men nu är nu.
I morse duschade jag i de fina duscharna dom har där. Såna där duschar där det känns som att man står i regnet. Munstycket sitter högt upp och sprider som regndroppar ner över en. Schamponerade håret.
På förmiddagen en promenad. Såg smultron längs med vägen och plockade några och åt. Wow alltså. Vilken njutning.
torsdag 14 juli 2016
Gunnar
Jag läser en bok om en man som heter Gunnar. Han skriver brev till en kvinna och det är hon som har publicerat breven i en bok. Jag tänkte citera två stycken som jag gillar:
1. "Varje dag är en kamp. Det är inte så farligt som det låter. Man måste helt enkelt ta ansvar för sitt liv. Inte bara låta dagarna gå. Då är det lätt hänt att man får ångest. Det är inte bra."
2. "Det känns som att jag bara tjatar om hur dåligt jag mår. Fast vad skulle jag annars skriva om? Ska jag skicka ett recept på en god sockerkaka?
Där har vi dom! Dom är roliga utan att vara roliga, på något sätt. Han säger det som han känner det helt enkelt, utan krusiduller. Det gillar jag. Jag gillar det krusidull-fria. Rakt och enkelt.
Jag känner också igen mig i citaten. Det är lite därför jag valde dem. Jag har en tendens att ibland bara låta dagarna gå och det ger, mycket riktigt, ångest.
Jag har inget bra recept på sockerkaka. Men jag har blå fingertoppar nu efter att ha varit runt slingan och stannat längs med den och ätit av blåbären som nu växer i massor. En buffé i skogen. Jag satte mig på huk och åt. Det kom en snygg tjej joggande och jag kände mig genast fånig som satt där, som ett barn, på huk och åt blåbär.
///
1. "Varje dag är en kamp. Det är inte så farligt som det låter. Man måste helt enkelt ta ansvar för sitt liv. Inte bara låta dagarna gå. Då är det lätt hänt att man får ångest. Det är inte bra."
2. "Det känns som att jag bara tjatar om hur dåligt jag mår. Fast vad skulle jag annars skriva om? Ska jag skicka ett recept på en god sockerkaka?
Där har vi dom! Dom är roliga utan att vara roliga, på något sätt. Han säger det som han känner det helt enkelt, utan krusiduller. Det gillar jag. Jag gillar det krusidull-fria. Rakt och enkelt.
Jag känner också igen mig i citaten. Det är lite därför jag valde dem. Jag har en tendens att ibland bara låta dagarna gå och det ger, mycket riktigt, ångest.
Jag har inget bra recept på sockerkaka. Men jag har blå fingertoppar nu efter att ha varit runt slingan och stannat längs med den och ätit av blåbären som nu växer i massor. En buffé i skogen. Jag satte mig på huk och åt. Det kom en snygg tjej joggande och jag kände mig genast fånig som satt där, som ett barn, på huk och åt blåbär.
///
onsdag 13 juli 2016
Kattungar!
Det är en lugn och stilla kväll. Jag är varm av soppan jag precis ätit.
Sådär precis på gränsen att det ska komma lite svett från huden kring pannan och nacken.
Det är dagar av känslomässig rening. Det känns som att jag skriver eller säger det ofta, men nu menar jag det :-) Även om den stora reningen som mycket väl kan komma en dag nog ännu inte har inträffat.
Det som har inträffat är att jag genom livets händelser har fått kontakt med känslor (och en styrka i dem) som jag inte haft på ett tag. Människor och situationer som triggat. Det kan vara spännande och givande om man går igenom det medvetet och inte låter sig dras med för mycket i dramat.
Jag märker att det finns människor som söker och älskar konflikt. Eller rättare sagt, det finns en del i dem som gör det. Eckhart Tolle pratar om egot och smärtkroppen. Smärtkroppen som är som en liten varelse i sig som består av gammal ackumulerad smärta, tror jag han skriver, och som vaknar till liv ibland, när den blir hungrig och vill äta. Vad äter den? Jo, smärta. Den livnär sig på konflikter och turbulens. Så den ser till att skapa det.
Annars! På det positiva kontot: jag fick träffa kattungar idag. Herregud alltså, vilket gos. Kattmamman, blott två år, utstrålade en sån pondus och resning. En värdighet. Jag kände respekt inför henne.
Anteckning till mig själv: Humor! Kom ihåg humorn!
///
Det är dagar av känslomässig rening. Det känns som att jag skriver eller säger det ofta, men nu menar jag det :-) Även om den stora reningen som mycket väl kan komma en dag nog ännu inte har inträffat.
Det som har inträffat är att jag genom livets händelser har fått kontakt med känslor (och en styrka i dem) som jag inte haft på ett tag. Människor och situationer som triggat. Det kan vara spännande och givande om man går igenom det medvetet och inte låter sig dras med för mycket i dramat.
Jag märker att det finns människor som söker och älskar konflikt. Eller rättare sagt, det finns en del i dem som gör det. Eckhart Tolle pratar om egot och smärtkroppen. Smärtkroppen som är som en liten varelse i sig som består av gammal ackumulerad smärta, tror jag han skriver, och som vaknar till liv ibland, när den blir hungrig och vill äta. Vad äter den? Jo, smärta. Den livnär sig på konflikter och turbulens. Så den ser till att skapa det.
Annars! På det positiva kontot: jag fick träffa kattungar idag. Herregud alltså, vilket gos. Kattmamman, blott två år, utstrålade en sån pondus och resning. En värdighet. Jag kände respekt inför henne.
Anteckning till mig själv: Humor! Kom ihåg humorn!
///
tisdag 12 juli 2016
03.00
Det är natt och jag är vaken och rätt pigg. Tänker mig själv som författare. Att det skulle vara jag. Att jag är författare. En identitet. Jag känner och tänker det ofta, att det är det jag är, författare. Men hur blir det då med böcker som ska bli skrivna? Det är ju det en författare gör, skriver böcker. Eller artiklar.
Jag skriver regelbundet, det gör jag, men inte "tillräckligt." Jag skulle nog kunna skriva mer, och jag är inte strålande på att tålmodigt strukturera och ordna upp det så att det blir en bok eller böcker av det. Med kapitel och ordning och så. Jag har hittills mest gillat att bara sätta mig ned och skriva för stunden, det jag tänker på för stunden.
Men det har blivit många ord. Samlade i dokument i datorn eller på bloggar som jag inte har gett ut adressen till. I alla fall inte till så många.Skrivit ett tag, men sen slutat.
Fåglarna utanför är vakna redan innan klockan tre på morgonen. De kvittrar och pratar med varandra men jag vet inte om vad. Är det om parning eller om mat eller för bara för glädjen i att sjunga?
För min del har jag ju mat och att sjunga ut min längtan efter parning är inte socialt accepterat, men att sjunga för glädjen i att göra just det skulle jag kunna göra. Det är väl det jag gör nu. Det är väl det vi alla gör när vi är oss själva. Vi har alla våra egna sätt. Vissa gör det genom att vara sångartister och sjunga rent bokstavligt, andra kör buss eller tåg eller jobbar med affärer. Eller skriver artiklar och/eller böcker. Eller serietecknar. Deepak Chopra, gurun och läkaren som reser jorden runt med sin filosofi, sitt kunnande och sina böcker, svarade när publiken uttryckte sin tacksamhet över hans bidrag till världen: "Jag sjunger bara min sång."
///
Jag skriver regelbundet, det gör jag, men inte "tillräckligt." Jag skulle nog kunna skriva mer, och jag är inte strålande på att tålmodigt strukturera och ordna upp det så att det blir en bok eller böcker av det. Med kapitel och ordning och så. Jag har hittills mest gillat att bara sätta mig ned och skriva för stunden, det jag tänker på för stunden.
Men det har blivit många ord. Samlade i dokument i datorn eller på bloggar som jag inte har gett ut adressen till. I alla fall inte till så många.Skrivit ett tag, men sen slutat.
Fåglarna utanför är vakna redan innan klockan tre på morgonen. De kvittrar och pratar med varandra men jag vet inte om vad. Är det om parning eller om mat eller för bara för glädjen i att sjunga?
För min del har jag ju mat och att sjunga ut min längtan efter parning är inte socialt accepterat, men att sjunga för glädjen i att göra just det skulle jag kunna göra. Det är väl det jag gör nu. Det är väl det vi alla gör när vi är oss själva. Vi har alla våra egna sätt. Vissa gör det genom att vara sångartister och sjunga rent bokstavligt, andra kör buss eller tåg eller jobbar med affärer. Eller skriver artiklar och/eller böcker. Eller serietecknar. Deepak Chopra, gurun och läkaren som reser jorden runt med sin filosofi, sitt kunnande och sina böcker, svarade när publiken uttryckte sin tacksamhet över hans bidrag till världen: "Jag sjunger bara min sång."
///
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)