Mer från Gunnar

Gunnar fortsätter att leverera godbitar. Här är ytterligare ett stycke jag tycker om:

"Ibland är det kanske bättre att jag går min väg. Att jag inom mig själv går iväg från det som tynger mig. Alltför ofta i mitt liv har jag stannat kvar. Som om jag trodde att saker skulle gå att reda ut. Allt går inte att reda ut. Ibland finns inget att göra. Ibland måste jag gå fram till ett träd. Det hjälper mig på något sätt."

Jag behövde höra det där. Just nu. Allt går inte att lösa eller reda ut. Jag är trött på att försöka med det. Knuten är jobbig. Den sitter där i solarplexus och är jobbig och jag tänker inte försöka göra något åt den. Let it be och hela den biten.

Det finns mycket jag skulle kunna tycka att jag borde göra. Som att gå ut i skogen och plocka blåbär. För det ska ju vara så läkande att vara  i naturen och så harmoniskt att plocka bär. Men, nej, det känner jag inte för. Eller åka ut till pappa igen på landet. Och sitta där, eller gå runt där. På grusvägen. Som inte leder någon speciell vart, och kanske hitta ett eller annat smultron. Men ändå veta att det bara är distraktioner, bort från knuten och det jobbiga inombords.

Förstå mig rätt, distraktioner är inte alltid fel. Det jag gör nu är en sorts distraktion.Men det känns som någonting mer än bara distraktion. Det är det här med utflödet. Att det är flöde ur mig. Det känns bra, för det kan vara så att det är saker som behöver komma ut.

Samtidigt känns det som att jag skulle kunna sitta här och skriva länge och mycket utan att det skulle förändra så mycket. Jag vet inte. Det är värt det i alla fall.

///